gammal text

Den här texten skrev jag i en mycket gammal blogg dagen efter att min morfar hade dött. Jag läste den idag igen, för första gången på mycket länge. Jag känner likadant nu som då, och önskar att jag kunde få träffa honom en gång till. För att tala om hur stolt jag var över honom och hur mycket jag uppskattade och såg upp till honom. Men det visste han nog.

(skrivet 7 november 2006, snart tre år sen. Känns som igår)
Det här är ett jobbigt inlägg för mig att skriva.

Det här inlägget är tillägnat Ulf Rörström, min morfar & min bästa vän, som igår, den 6 november, oväntat lämnade oss.

Ingen , ingen, var berädd på att igår var dagen, dagen då vi förlorade vår underbara morfar, eller pappa, eller bror, vän, man eller granne. Döden är ingenting man kan förbereda sig på, men morfars död hade absolut ingen kunnat gissa sig till. Han var inte äldre än 66 år, han hade många år kvar att leva ut, och jag vet att han ville leva dem till fullo. För fyra år sedan fick han en hjärtattack, och vi vet att han kunde ha lämnat oss då, och egentligen ska vi vara glada för att vi fick de här fyra åren till med morfar, men vi kommer alltid tycka att han kunde levt iallafall ett år till. Vi vet iallafall att han inte led innan han dog, han dog av en hjärtattck i sömnen, och ingen hade kunnat göra något att han dog. Det var hans tid, och även fast det är jobbigt för oss alla, var det nog bäst för honom. Jag hade inte hellre sett honom trött & dålig, för det var han aldrig, vad jag såg.Han var alltid lika glad och jag hörde honom aldrig klaga, han mådde inte dåligt så vitt jag kunde se och han hade turen och gläjden att få leva sitt liv med min mormor. De var varandras allt. Han hade bara vänner som gillade honom för det finns nog inte en enda människa som inte gillar min morfar.

Visst, jag har tyckt att det kan vara jobbigt & tråkigt att åka hem till mormor och morfar för att äta middag, men aldrig att jag skulle trott att den senaste skulle vara min sista middag med morfar. Hade jag på något sätt vetat hade jag velat att den aldrig skulle ta slut. För det känns verkligen så, som man brukar säga.
Man vet inte vad man har, förrän man har förlorat det.
Jag visste alltid vart jag hade morfar, och jag visste att han alltid ställde upp för mig, jag visste att jag var hans ögonsten, men jag tror aldrig att jag insåg hur mycket jag egentligen älskar honom och hur mycket han betyder för mig, hur mycket glädje han ger till mig & alla andra.

Redan som liten blev morfar min bästis, då han köpte, eller bara byggde ihop (?) min första cyckel, han som alltid hade godis eller något till mig, han som gick med på att leka alla dumma, tråkiga lekar med mig när jag bara var några år gammal. Jag vet att han var mycket stolt och glad över att få vara min bästis, och jag har alltid uppskattat min relation med min morfar, jag vet att inte alla får ha det så.

Jag vet att jag har förlorat en av mina bästa vänner, min morfar, min mamma & min moster har förlorat sin pappa, men mormor har förlorat sitt allt, den personen hon delade sitt liv med, personen hon har älskat i över 40 år, och jag vet hur tufft & jobbigt det är för mig, och jag vill inte ens tänka på hur hemskt det måste vara för mormor. Från att bo tillsammans med morfar, som tog hand om räkningarna, skötte trädgården och en himla massa annat, till att helt plötsligt behöva bo själv i det stora huset, som är mormor & morfars. Det går inte att föreställa sig, inte på en enda punkt. Inget kommer bli sig likt.

Julafton, födelsedagar, påsk, midsommar, en vanlig onsdag, inget kommer kännas som förr. Jag vet att det tar ett tag, och tiden får läka såren. Det blir enklast så.

Det spelar ingen roll vart morfar är, eller vart jag är, för vart jag än är, är morfar. Min morfar kommer alltid leva med mig, för så länge jag älskar min morfar, kommer han aldrig försvinna från mig.
Och jag kommer aldrig sluta älska min morfar.

Han kommer alltid finnas kvar hos oss, så nu tycker jag att vi ska minnas morfar med glädje, alla hans egna småsaker som man kunde störa sig blå på, men skratta åt, vi får kolla på de tavlor han målade och när vi hör "Moderaterna" ska vi tänka på hur han kämpade och gav mer än mycket till moderaterna. Han har skänkt glädje till väldigt många människor, och det får aldrig glömmas.
Ulf Lennart Rörström, vila i frid.